Vem är Charlotte?

När jag var fyra år lyckades min mamma tjata in mig på ridskolan trots att jag enligt reglerna var för liten. På den vägen är det. Jag köpte inte min första häst förrän jag var femton och då insåg jag att jag faktiskt inte hade lärt mig särskilt mycket på ridskolan, om man bortser från att akta mig för alla hästar som bet, sparkade, skenade och bockade. När jag då träffade min Bello var jag överlycklig för att han inte pysslade med något sånt.

Samtidigt som Bello kom in bilden blev jag varse om att en fjording tyvärr inte var välkommen i alla sammanhang. Den allmänna uppfattningen var att vissa raser dög till att skritta runt på i skogen men inte så mycket mer. Det var för mig fullkomligt ologiskt. Så jag började söka mig bort från den gängse ridningen. En artikel om akademiskt ridkonst fick mig att förstå att det faktiskt fanns människor som ansåg att alla hästar hade förutsättningar att utbildas. Då var jag såld.

När jag slutade gymnasiet åkte jag och Bello till Christina Drangel för att praktisera några månader. Sedan åkte jag hem och gick på journalistprogrammet en termin. Ganska omgående insåg jag att det inte var det jag ville göra. Så jag åkte tillbaka till Stockholm, återigen med med den då 20-åriga Bello i bagaget. I april 2007 började jag i den första gruppen av blivande ridlärare som Christina startade. Samtidigt praktiserade jag fortfarande hos Christina, vilket gav mig privilegiet att båda rida och hantera hästar under hennes överinseende i princip dagligen. Jag jobbade också skift ute på Arlanda vilket var idealiskt eftersom det lämnar mycket tid över till hästarna.

I juni 2009 diplomerades jag och mina klasskamrater som den första gruppen ridlärare i Integrerad ridkonst. I början av september gick flyttlasset till Varberg där jag nu bor och verkar.