Integrerad ridkonst

Integrerad ridkonst är ett begrepp som myntats av Christina Drangel och grundas på läror som Feldenkraismetoden (Moshe Feldenkrais), centrerad ridning (Sally Swift), Tellingtonmetoden (Linda Tellington-Jones) och klassisk ridkonst. Metoden har utvecklats efter kunskaper om rörelse och inlärningspedagogik relaterat till den klassiska ridningens grundprinciper.

Under min utbildning inspirerades vår ridning av äldre ryttmästare som von Ziegner och Neindorff så väl som den yngre men mycket skickliga Anja Beran. Eftersom vår huvudlärare Christina Drangel i många år red för Bent Branderup finns även filosofin kring Akademisk ridkonst med i tankesättet. Vårt fokus ligger på god ridning, vad man än vill sätta för namn på det.

För mig är ridkonst lika med god ridning. Det kräver mycket av ryttaren. Vi måste sträva efter god balans, bra koordination, simultankapacitet och framför allt ödmjukhet. Vi får aldrig skylla på hästen när det blir fel utan att först ha ransakat oss själva. Nästan alltid sitter problemet hos ryttaren. Vi får aldrig, aldrig rida på bekostnad av hästens välbefinnande. Ridkonst är harmoni och samspel med ett syfte; att göra hästen tillräckligt stark för att kunna bära en människa. Nu när vi endast rider för nöjes skull och inte längre behöver hästen i krig eller i det dagliga arbetet borde dessa saker vara ännu viktigare.

Jag lever efter tron att alla hästar oavsett ras kan ridas och utbildas. Förutsättningen är att hästen är frisk och ryttaren tar hänsyn till de individuella skillnader som alla varelser har. Ingen häst är den andra lik, det går inte att göra exakt likadant på alla.

Som ryttare och hästmänniska kan man aldrig betrakta sig som fullärd. I det dagliga umgänget med hästar lär man sig konstant nya saker. Det är när man tror sig kunna allt som man slutar utvecklas.

Nuno Oliveira skrev många kloka ord i sin bok. Med ett litet stycke kunde han säga det många andra använt flera sidor till att försöka förklara utan att lyckas:

"There are all sorts of tact in the equestrian field; that of the hand, that of the legs, that of the seat, and, quite simply, the tact of the head. The talented rider who is tactful will reward the slightest indication of obedience on the part of his horse, who will then respond calmly, confidently and pleasurably to any further demand. The true horseman should put into practise these words of Captain Beudant's: 'Ask for much, be content with little and reward often.' A horse will never tire of a rider who possesses both tact and sensitivity because he will never be pushed beyond his possibilities."
                                                                           -Nuno Oliveira, Reflections on Equestrian Art